Brevväxlingar mellan Kristina och Gabriella

Kristina, 8 maj 2014

hej!
Kanske vill du börja berätta vad det är som gör dig nyfiken på Ringön? Och vad det var som gjorde att du fördjupade dig i Gustaf Dalhénområdet? ​ Och hur du kom in på kulturvård överhuvudtaget!?!
k​

Gabriella, 15 maj 2014

Hej Kristina
Vad roligt vi hade det idag på Ringön och besöket på Claessons Trätjära! Jag pratade på rätt mycket själv under spontanintervjun med Staffan Claesson, märkte jag. Nästa gång jag ser honom för en mer formell intervju kommer jag vara mer lågmäld och ha tänkt ut frågor innan. Fast det är bra med de spontana samtalen! Det kommer upp intressanta grejer och jag tänker på kontrasterna mellan den väletablerade verksamhet som Claessons är, i jämförelse med att det samtidigt blivit informell och olaglig uppställningsplats för bulgariska dragbilar ☺

Jag intresserar mig för Ringön och tidigare även Gustaf Dalénsområdet (numera Östra Kvillebäcken) dels för att de är så exotiska för mig, dels för att jag går runt med den där frågan i livet om vad som gör att man har så lätt att avfärda en annan ordning än den som är etablerad eller som man känner igen (utvecklar det nedan). Det exotiska kommer sig av att jag inget har att göra personligen i områden som Ringön, och att mycket som pågår är som taget från en svunnen tid. Det är naturligtvis att romantisera. Men å andra sidan blir jag emellanåt trött på att vara uppdaterad med allt nytt som händer och av att ständigt rikta blickarna framåt, som om det bara var IT, appar och virtualitet som gällde plötsligt. Men, som Ash, Massey och Thrift resonerar i den lilla boken ”Cities for the many not the few” finns det ännu i våra städer dom som reparerar bilar, jobbar på lager, lossar och lassar i hamnen (om än containrar), lagar och serverar mat på de restauranger som är öppna för frukost och lunch (men inte middag). Det är något trivialt och tråkigt med dessa verksamheter och områden som jag paradoxalt nog tycker blir en spännande och skön kontrast till allt annat som ska vara så nytt, annorlunda, uppkopplat och i n t r e s s a n t. Min känsla inför jakten på spännande uppdateringar av allt människor gör till en ny och framgångsrik era blir att tänka att man väl bara kan låta människor vara ifred? Och samtidigt kan inte jag låta bli att delta med mina ”nya” käcka perspektiv och tolkningar av allt. För jag vill ju samtidigt vara med och fatta galoppen.

I det bredare området för mitt intresse – återbrukade industriområden – finns det vid sidan om småföretag, också många miljöer som används främst av kulturverksamheter – mer eller mindre etablerade, mer eller mindre publika. Jag har medvetet valt att inte avgränsa mig till dessa eftersom de känns för trevliga, attraktiva och begripliga för mig. Som att jag önskat bara ge mig hän åt min egen intressesfär när jag utåt sett säger mig vilja förstå mer om staden. Det är i mitt tycke ärligare och en större utmaning att försöka förstå (och emellanåt försvara berättigandet av) något jag själv inte vurmar för. Det är det ena. Det andra perspektivet är att en viss andel verkstäder och industriella arbetsplatser i en stadsmiljö håller undan bostäder och gentrifieringsprocesser mer än vad kulturverksamheter gör (i litteratur om gentrifiering pekas kulturverksamheter ut som tecken på att en gentrifieringsproces börjat röra sig).

Det finurliga med Claessons trätjära är att det är en småföretagsamhet och hantverksmaterialhandel som – enligt mina förutfattade meningar om saken – har ett lika högt kulturellt kapital som kulturella verksamheter. Att studera en verksamhet som Claessons trätjära blir i detta perspektiv att studera något som är lika attraktivt och förståeligt för mig som kulturverksamheter; och något som kan bidra till gentrifieringsprocesser lika väl som konstnärsateljéer eller dansstudios, konstvandring i Majorna eller för all del att stoppa sin egen korv. Att kalla det en borgerlig verksamhet, som jag gjorde när jag inte hittade bra ord, ger förstås fel konnotationer – ”gentrifiering” är ett begrepp som myntades i England på 1960-talet från ordet Gentry (herrskapsklass) som mer och mer tog över arbetarklassbostadsområden. Idag i diskussioner om stadens utveckling har det kommit att användas i en bredare kontext. Och jag tycker precis som du att det är betydligt bättre att tala om kulturellt kapital. ”Borgare” och ”herrskap” (lantadel) är heller inte samma klass om man ska vara petnoga.

För att också säga något om den andra aspekten som gjort mig intresserad av att forska om områden som Ringön, Gustaf Dalénsområdet eller andra återbrukade industriområden, det vill säga frågan om varför ”man” så lätt avfärdar en annan ordning än den som är etablerad eller som man känner igen. Med ”man” menar jag här stadsinvånare i allmänhet som tycker till, men främst egentligen de som har möjlighet att styra över utvecklingen av staden: politiker, stadsbyggnadstjänstemän, fastighetsägare, sakägare. De kan naturligtvis sinsemellan ha skilda åsikter.

För ett antal år sedan läste jag fastighetsägares (NCC och Wallenstam) årsberättelser och genom dem förstod jag att fastighetsägarna helt enkelt ser lågt exploaterade fastigheter, med enkla billiga lokaler, som f ö r l u s t affärer. Någonstans ifrån känner jag också till att fastighetsaktörer anser att bebyggelse (och verksamheter) med ”låg status” försvårar för dem att realisera det fulla potentiella värdet av sina investeringar ifall de bygger nytt intill, och alltså får nedgångna oordnade omgivningar till grannar. Och det kan säkert vara sant. Men v a r f ö r är det så farligt? Undrar jag. Ibland är det visserligen så att fastighetsägare som inte bryr sig om sitt fastighetsinnehav, inte rustar upp, heller inte är så nogräknade med vem de hyr ut till, och det kan medföra att kriminella verksamheter rotar sig. Men så fort något är oordnat och nedgånget behöver det inte vara så – utan seriösa verksamheter kan mycket väl etableras på sådana ställen. Men de gör sig då en björntjänst, skulle jag säga, eftersom en nedgången omgivning medför stigmatiserande omdömen och alla närvarande drabbas.

Gabriella, 24 maj 2014

Kulturvård ja – varför det?
Jag har ofta bott i gamla vackra hus under min uppväxttid, bland annat i en hälsingegård utanför Bollnäs utan el eller vatten i fyra år, när jag själv var 11-15. Ska erkännas att det inte var särskilt roligt i den åldern eftersom jag ville bo i ett fräscht kataloghus som ”alla andra” ☺ Men det där gav mig ändå en känsla för att även låta (gamla) byggnader vara ifred och att uppskatta vissa värden hos dem. Som ung trodde jag att jag ville bli arkitekt, men kom inte in på arkitekskolan. Däremot jobbade jag 1,5 år på två olika arkitektkontor som ritare, efter gymnasiet – och tyckte det var ohyggligt tråkigt. Jag såg också att nyutexaminerade arkitekter i stort sett inte fick intressantare uppgifter än jag på kontoret utan det var främst ägaren som formgav byggnader. På den tiden hade jag också smak bara för äldre byggnader och tyckte nästan allt modernt var fult. Lustigt nog var det tack vare de tre åren vid Bebyggelseantikvariska programmet på kulturvård som jag kom att lära mig att uppskatta alla möjliga olika stilar; även nybebyggelse och till och med värden i miljonprogrammens bebyggelse – så som välplanerade lägenheter och faktiskt en viss omsorg om detaljer som trälister, dörrhandtag med mera. Grejer som i 80-talsbyggander började bli av sjukt dålig kvalitet – plastigt och utan känsla för finess. Nu generaliserar jag, men ändå!

Att läsa vid kulturvård – som ger tvärvetenskapliga program – lärde mig också om universitetsämnen som jag inte visste fanns – som idéhistoria och etnologi. Allteftersom märkte jag att mitt eget intresse mer var det etnologiska – vad människor gör med byggnader – mer än det kulturhistoriskt korrekta sättet att hantera byggnaderna per se. Det var så jag landade i ämnet stadsbyggnad och sökte möjlighet att arbeta med människors bruk av bebyggelse snarare än antikvariska frågeställningar.

Det var det så länge
/Gabriella

Kristina, 27 maj 2014

Hej!
Så fint din historia hänger ihop. Du får det att låta så lätt, att det ena glider över till det andra i en logisk röd tråd. Men förstår att så kan det ju inte ha varit utan att det måste bygga på ett sökande och tvivlande längs vägen.
Istället för att svara på din fråga om varför jag började göra film (för att jag inte orkade vara volontärarbetare längre och tänkte att jag skulle berätta om sakernas tillstånd istället) skulle jag vilja skriva om hur jag försöker närma mig vårt gemensamma projekt. Ett gemensamt men också enskilt. Enskilt både i ingångsvinkel, drivkraft och uttryckssätt men gemensamt i platsen och i viljan att förstå och säga något utöver det uppenbara. Vad kan sägas mer?

Det som kopplar ihop detta projekt med mitt tidigare/pågående om arbete tror jag handlar främst om utmaningen att gestalta något som är mig främmande och ta sig förbi det uppenbara, det som lockar och därmed lätt blir exotiskt. Du skriver det fint i din avhandling (som jag hunnit läsa inledningen av) att man inte har något här att göra, att ”det är en stadsmiljön som inte erbjuder platser att bara vara på utan här måste man ha ett ärende och vara på väg någonstans”. Jag blir nyfiken på hur etnologer jobbar – och hur du jobbar för att beskriva/ gestalta en plats där du inte hör hemma.
Det blir också en utmaning för mig att hitta en egen ingång och en egen kärna. Kanske inte alla projekt måste växa fram utifrån ett behov eller en gnagande fundering. Eller så handlar det faktiska projektet om det sökandet – att hitta fram just till det/den och att det är det/den som ska gestaltas.
Det som intresserar mig med Ringön och den förändring som planeras för platsen – och var jag tror jag kan hitta min kärna – är hur en förändringsprocess sker utifrån ett gemensamt intresse och mål. Att man ser utöver det privata och investerar i det gemensamma, för något som är större än en själv. I det här fallet skulle det vara hur den förändring som planeras involverar och tar vara på/ kräver/ är beroende av den enskildes människans engagemang och vision. Skulle Claessons Trätjära kunna agera utifrån ett intresse för kollektivet och inte bara sin enskilda verksamhets ekonomi? Fast finns det ens ett sätt att prata om det gemensamma på? Finns det ”ett gemensamt” att finna förutom den fysiska platsen?

I förhållande till det exotiska har jag delvis samma problem i mina ”arbetsfilmer”. Där uppstår problemet egentligen när jag tar bort berättarelementet/ personernas berättelser och skapar ”en egen” bild av platsen och arbetet, där människorna inte deltar. Jag påstår att denna process handlar om tid, att tiden jag spenderar tillsammans med dem jag gestaltar, på den plats jag gestaltar skapar ett gemensamt tillstånd att berätta utifrån. Men det är subtilt. Jag vill komma längre.

I höstas började jag studera etnologi vid Umeå Universitet. Jag ville förstå mer om den koppling jag funnit mellan mitt filmskapande och den etnologiska och etnografiska forskningen, både gällande metoder och diskussioner kring representation, forskarens blick och synen på ”sanning”. Kursen introducerade mig för begreppet experimentell etnografisk film. En reflexiv film som använder metoder och tekniker som förknippas med avantgardistisk experimentell film och som tillämpas i produktionen av etnografisk film. Filmerna kännetecknas bland annat av att de - som en del av berättandet - ifrågasätter förhållandet mellan det vi ser och det som det sedda refererar till, samt använder sig av ett bildspråk och en narrativ struktur som ifrågasätter en kategorisk åtskillnad mellan fakta och fiktion. Filmerna innebär ofta ett medvetandegörande av filmskaparen vars blick utmanas i mötet med filmens subjekt. De filmer jag gjort befinner sig mellan en dokumentär filmtradition av att skildra arbete och ett mer subjektivt och poetiskt gestaltande av icke-narrativa tillstånd. Jag betraktar mina filmer som besläktade med etnografiska filmer då de berättar och undersöker dimensioner i människors vardagsliv och med den experimentella filmen då jag använder mig av dess metoder så som t.ex. upplösande av den kronologiska tiden och en icke-narrativ form.

Ser på Reasseblage av Trinh T. Minh –ha för första gången. Hon är kanske den som praktiserat och teoretiserat spänningsfältet mellan etnografi och experimentell film mest. Tycker om hur hon med hjälp av filmen problematiserar exotism. Filmen utspelar sig i en landsby i Senagal säger hon “I do not intend to speak about, just speak nearby. Minh-ha menar att man genom att ställa sig utanför eller intill får syn på en verklighet som inte är färdigt utstakad och fixerad. Tillsammans med Bill Nichols och Jean Rouch var Trinh T. Min-ha en av de första som började ifrågasätta filmens möjlighet att avbilda världen. I sin text The Totalizing Quest of meaning citerar hon filmteoretikern Clair Johnsson: ”It is idealist mystification to believe that ”truth” can be captured by the camera or that the conditions of a film’s production can of itself reflect the conditions of its production. this is mere utopianism: new meaning has to be manufactured within the text of the film…” Jag finner detta citat speciellt relevant för den här studien, då jag tolkar ” new meaning” som medvetandegörandet och synliggörandet av filmskaparens erfarenheter.
Filmen är också intressant i förhållande till din frågeställning – varför saker, system m.m inte får lov att vara i fred – utan ska ändras på och anpassas.

Vi hörs!!
k

Gabriella, 11 juli 2014

Hej igen Kristina
Jag var visst mycket sämre på att skriva brev än jag trodde – vad tiden har gått sen sist.
Jag reagerade på det du skrev i ditt brev att ” Så fint din historia hänger ihop. Du får det att låta så lätt, att det ena glider över till det andra i en logisk röd tråd. Men förstår att så kan det ju inte ha varit utan att det måste bygga på ett sökande och tvivlande längs vägen.” och ville säga att du har så rätt! Det har varit mycket tvivlande och sökande längs vägen – men jag har funderat en del på skilda steg i de här processerna och efter ett tag har något som tycks varit en rätt klar riktning ändå visat sig, i vad som till synes bara är impulser eller bananskal som jag halkat in på. Men jag funkar också så som person att jag behöver kunna sortera och förstå min plats i världen och vad jag gjort med min tid – så det jag berättar är förstås också en konstruktion om mitt intresse som forskare. Jag har ett visst behov av kontroll – inte alls över andra människor eller världen utanför – men över var jag står i alltihop; vad jag ska hitta på och varför. Samtidigt – när jag påbörjat en studie som den om Ringön och Claessons trätjära så kommer jag ingen vart eftersom jag så lätt tappar bort mig hela tiden. Jag minns inte vad det var jag ville veta och vad som då är det relevanta att söka kunskap om. Jag fastnar så lätt i oviktiga detaljer. Och blir helt förvirrad. När ett resultat presenteras längre fram kan det se enkelt och självklart ut – och jag kommer presentera studien som om den hade en självklar väg – men så är det förstås inte!

Angående det du skriver om din arbetsprocess och intresset för Ringön så faller jag för att du lockas av utmaningen att gestalta något som är dig främmande men att ta dig förbi det uppenbara… som lätt blir exotiskt. Men jag undrar också – vill du så att säga se det som något icke-exotiskt då? Jag tror det är vad jag hoppas på för egen del. Men när du frågar hur jag gör för att beskriva någon plats där jag själv inte hör hemma så vet jag inte riktigt. Jag brukar ta tag i mina förutfattade föreställningar om det jag ska möta och använda dem som en språngbräda. Jag älskar när mina fördomar kommer på skam eller åtminstone nyanseras. Min erfarenhet är att det blir som en skjuts att börja berätta. ”Jag hade förväntat mig si”/ ”allting tydde på att”/ ”men så visade det sig så” och ”inget visade sig vara” blir bra grepp att komma igång i undersökandet och skrivandet. Tycker jag.

Så har det ju nu också blivit när jag hälsat på hos Claessons trätjära och besökt dem igen för en intervju med Staffan Claesson. En del saker stämmer väl rätt ok med min inledningsvisa uppfattning, men annat kommer jag få behöva definiera om. Jag förälskade mig tex själv i min bild av att CT skulle vara som en ”förfinad hermelin bland katter”. Om än CT väl inte är mindre ”förfinad” kanske så är verksamheten alls inte så ekologisk som jag trodde och det finns i så fall fler verksamheter i omgivningen som är minst lika mycket inriktade på miljöfrågorna. Om man nu ville utgå från miljöengagemang som värdemätare.

Apropå gemensamma projekt så har jag faktiskt en idé om ett bokprojekt som jag ville göra ihop med t.ex. dig och Mari Ferring (med foton inte film, då) – om arbetets villkor (så som du beskrivit det och gestaltat det) i kombination med vardagens platser för arbetet. Jag är inspirerad av en bok från 2002 som heter ”Tiden byter fot. En resa genom det västsvenska rostbältet”.

Allt gott / vi ses i Ringön härnäst (skulle jag tro)
/Gab

Kristina, 5 sept 2014

Hej!
Jag intresserar mig mer och mer för samspelet mellan filmaren, den som filmas och publiken. Inom det som Catherine Russel kallar experimentell etnologisk film ryms så många av de filmer som jag tycker är spännande och nyskapande. de filmer jag sett har en annan premiss än de jag är van vid. De handlar inte om att berätta en medryckande berättelse utan att studera och förstå. Så som en forskare eller som ett konstnärligt arbete. Att målet är att förstå och genom förståelsen skapa ngt nytt. Jag tänker att jag vill testa att se om jag kan närma mig Ringön på ett annat sätt än jag närmat mig andra filmprojekt. och se vad som utvecklas i att befria projektet från att "berätta en historia" redan i filmstadiet.
Jag tycker det är intressant att vrida och vända på vad människor konkret faktiskt GÖR. HUR ser det ur det dom gör. Hur ser arbetet ut. Hur spenderas tiden här. Och genom att gestalta hur återskapas en plats av den som gestaltar.

Vad är ämnet för intervjuerna? Att beskriva arbetet, rutinerna, värdet, fördelar, nackdelar, drivkrafter, valen som fört en hit, synen på det egna arbetet, synen på de egna valmöjligheterna… Tankar kring platsen, estetiken.
jag lånade boken som du inspirerats av på biblioteket idag. Hörs!
k

Kristina, 11 nov 2014

hej!
Tack för lunchsällskap sist!
Jag är också nyfiken på den delaktighet som det stod om i den text jag skickade dig, hur man kan utveckla den tanken utan att det blir studiecirkel av det… Att man skriver tillsammans med dem man forskar om/ vars liv man filmar. Vad det betyder. Vad blir det… Hur det skulle kunna gå att kombinera med film… vill jag ens det? Eller vill jag istället grotta ned mig i min egna personliga upplevelse/ tolkning… Hur känner du? Går det att kombinera genom ett kollage arbete… där många röster/ perspektiv flätas samman? Kan olika texter, bild, film bilda ngt gemensamt? alltså ja så klart - men som på riktigt har en poäng?
Vad handlar undersökningen om? Hur det är att arbeta och spendera sin tid på Ringön? Vilken är den minsta gemensamma nämnaren för dem som arbetar där? Hur ser ”kulturen” ut där?

Kanske skulle jag vilja -som jag nämnde - inte filma arbetet, utan pauserna. Innan, mellan och efter arbetet. Då man pratar, tar igen sig, gruvar sig, förbereder sig, pustar ut. Där den enas paus leder in i den andres. Som ett kedjebrev typ… för att…. mest för att inte falla in i min egen bekvämlighet. jag har alltid tyckt att det varit jobbigt med pauser - även mina egna då jag är i en grupp, då man inte vet vad man ska göra, innan man hittat vem man ska sitta med, vem man ska prata med, om vad.
när jag har filmat arbete har det varit så tydligt. Dom arbetar, jag arbetar. Men fikarasten, då svajar rollerna. Tänker också att rummen för detta kan vara fina…
När du tänker på att intervjua - vad tänker du att det ska handla om? Vad är du nyfiken på?

Funderar också en del på det exotiska… Att målet är att komma bakom det exotiska - samtidigt som det är något lockande och en drivkraft..
Okej, nu åker jag till ett regnigt Madeira :)
k

Kristina, 7 nov 2017

Huvudfrågan i ditt forskningsprojekt ”Måste kulturellt präglad stadsförnyelse leda till gentrifiering eller kan det göras annorlunda? Är den fortfarande det som intresserar dig mest i förhållande till Ringön ? Urban Glue, begreppet som myntats av kulturgeografen Nigel Thrift är det fortfarande något du skriver om i förhållande till din forskning?

Gabriella, 7 nov 2017

Ja till båda.

Mitt bekymmer nu kan jag inte sätta ord på riktigt. Det flyr undan för min tanke men handlar om vad som händer egentligen till följd av det faktum att byggnader och mark (dvs hela fastigheter) ingår i ett ägosystem. Oavsett om det är privata ägare eller en kommun så leder detta till att ägarna visserligen har mer ansvar för byggnaderna än “kreti och pleti”, men att det samtidigt är ägarna som har mest makt att bestämma även om de kanske skulle bry sig betydligt mindre än såväl sina egna hyresgäster som “kreti och pleti”. Ägoperspektivet - men för all del även hyresgästperspektivet och allmänhetens perspektiv - kan vara så kortsiktigt. Många vill nog ha det som är gottast för en själv och bekvämast just nu. Jag har inte sett i gentrifieringslitteraturen hur det fungerar med byggnadsägare som inte äger sin mark utan har tomträttsavtal. Jag vill veta vad den ägostrukturen betyder i relation till förmågor eller hinder för att snabbt förändra bebyggelsens form, innehåll och hyresnivåer/köpenivåer. Vad sker då en kommunen ger byggnadsägarna möjlighet att köpa ut sina fastigheter? Vad skulle å andra sidan (riskera att) hända om kommunen fortsatt ägde marken?

Det finns sannolikt någon stor jämförande statistisk studie någonstans som undersökt hur storlek på fastigheterna och innehav av dem påverkar gentrifiering. Respektive hur privat ögnade driver på gentrifiering (eller för all del kanske kan bromsa det - om än jag tror det är mindre troligt).

To be continuned…